Alt. koral:
1. O Gud, ditt rike ingen ser
och ingen blir där inne,
åt vilken ej din Ande ger
ett öppet barnasinne.
Vad köttsligt vett
ej hört och sett
du har åt den förvarat
som, from och ren,
du har åt den förvarat
som, from och ren,
i nådens sken
ser himlens råd förklarat.
2. Ett jordiskt sinne trycks ju ner
av egen tyngd till jorden,
och den i Gud ej lever mer
är död i synden vorden.
Begärens brand
ser himlens råd förklarat.
2. Ett jordiskt sinne trycks ju ner
av egen tyngd till jorden,
och den i Gud ej lever mer
är död i synden vorden.
Begärens brand
tar överhand,
där Andens liv ej väckes.
Den bryter ut
där Andens liv ej väckes.
Den bryter ut
och blir till slut
en eld, som aldrig släckes.
3. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag,
så oren och så bräcklig?
Förutan dej är kraften svag
och viljan otillräcklig.
Det som är fött
en eld, som aldrig släckes.
3. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag,
så oren och så bräcklig?
Förutan dej är kraften svag
och viljan otillräcklig.
Det som är fött
av kött är kött,
men det, så själv du säger,
är ande, som
men det, så själv du säger,
är ande, som
av Andanom
sitt liv allena äger.
4. Mej då, o Gud, din Ande giv,
som syndens lust kan döda
och av sin kraft till evigt liv
på nytt min ande föda.
För tro och hopp
sitt liv allena äger.
4. Mej då, o Gud, din Ande giv,
som syndens lust kan döda
och av sin kraft till evigt liv
på nytt min ande föda.
För tro och hopp
han låter opp
de himlaportar klara,
för övermod,
de himlaportar klara,
för övermod,
för kött och blod
de måste slutna vara.
5. Men alla är de barn av dej,
som av din Ande drivas,
och är jag barn, skall också mej
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist
de måste slutna vara.
5. Men alla är de barn av dej,
som av din Ande drivas,
och är jag barn, skall också mej
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist
jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro
min tröstekälla finner,
min själaro
uti den tro,
som världen övervinner.
som världen övervinner.
6. Som dagg, av morgonrodnan född,
skall Andens frukt då flöda.
Naturen skall, av nåden stödd,
sej för allt gott bemöda.
Med hjärta nytt
och hågen bytt
ny hörsamhet och lydnad
förbliva skall
mitt barnakall
och helighet min prydnad.
7. Snart får jag skåda vad jag tror.
Bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor,
han lever, jag skall leva!
Av stor misskund
i Guds förbund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd
i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.
*8. Välsignad vare Gud, som har
oss fött på nytt till livet
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit!
Med honom vi
av nåd får bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullbordar loppet.
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. A.H. 12/5 (Exaudi) 2024
Musik: Burkhard Waldis 1551 (61 år). alt. dansk koral.
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."
Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."
Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
Johan Olof Wallin:
